"Snälla hör av dig till mig"
Står det i ett mail i min inkorg. Från facket.

Vi ska prata om min framtid. Min eventuella framtid.
Det är en krypande känsla i kroppen när jag slår hans nummer.
Jag vet inte vilket som är värst: tanken på att inte få jobba kvar, eller
ovissheten över hur det ska bli.

Jag lyssnar intensivt på vad han har att säga,
så intensivt att det enda jag koncenterar mig på att att jag måste lyssna.
Lyssna. Lyssna. Lyssna.
Jag hör inte vad han säger.
Jag är för upptagen med att tänka på att jag måste lyssna.

Framtiden är fortfarande oviss.
Det kom vi iallafall fram till.


Jag kan inte tänka mig att jag någonsin skulle bli anställd.
Aldrig. Aldrig.
Men jag kan heller inte tänka mig att jag måste sluta här.
Det är ju min arbetsplats sedan 2007.
Mitt skrivbord. Min dator. Min kamera. Mina postit-lappar.

Jag måste se ljuset.
Ja, jag ser ljuset.