Jag har varit i London. Nu är jag hemma. Det är alltså dags för ett inlägg i denna menigslösa blogg.

Ett av den aggressiva sorten.

Jag har köpt en Louis Vuitton väska. Neverfull. Jag älskar den. Vi har en kärleksrelation.
Den var dyr. Louis Vuitton är inte kända för att sälja billigt skit.

När jag kom hem till Sverige med min kära väska upptäcker jag fläckar på väskan.
Jag KAN leva med dessa fläckar, för de är INNE i väskan, alltså inget som andra ser.
Men eftersom jag har betalat många tusenlappar för väskan så tycker jag inte att det är mer än rätt att min väska ska vara helt felfri.
Därför bestämde jag mig för att besöka Louis Vuitton butiken här i Stockholm.

Jag VET att deras service är lika med noll.

De anklagar sina kunder för att haft sönder produkterna om man vill reklamera. Jag har läst hur mycket som helst på forum och bloggar om hur kunderna blir bemötta.
(http://stureplan.se/bloggar/rebecca/2010/04/16/daligt-louis-vuitton)

Därför förberedde jag mig VÄL inför besöket i butiken.


17:57 kliver jag in i butiken som stänger kl 18:00 och säger som det är: att jag köpte min väska i London förra helgen och att jag har upptäckt dessa fläckar.
- Men du har ju använt den!!! säger butiksbiträdet som tror att hon är raketforskare.
- Ja absolut, men nu vill jag reklamera den.

Hon säger att det är omöjligt att få byta den. Det borde jag ju ha gjort i London. Jag frågar henne då om hon tycker att det är rimligt att jag ska flyga tillbaka till London för att byta väskan. Det tycker hon ju naturligtvis inte.
Hon kallar in en kollega som ska föreställa en chef.

Den mannen anklagar MIG för att ha åstakommit fläckarna. Han säger att jag ska bevisa att det inte är jag som har "fläckat ner" väskan. Han säger rent ut att han inte kan lita på mig.
Han menar att jag kanske har haft en tidning i väskan? Smink? Eller olja?

Juuuuuuuust det! jag hade ju en dunk olja till min volvo 245 i min Louis Vuitton väska. Shit! Glömde de. NOT!

Även fast jag var förberedd på det så blev jag väldigt chockad över bemötandet. De vägrade hjälpa mig.

- Vi säljer inte väskor som ser ut så här. Säger chefen.
Jättekonstigt att jag har köpt en då?

Personalen får mig att känna mig som en bedragare. Som om att jag gjort det med flit.

Jag andras in 10 liter luft i lungorna och säger:
- Jag har hört så otroligt mycket dåligt om er service och hur ni behandlar era kunder. Det går jävligt bra att komma hit och handla, men så fort det är något problem, så vänder i ryggen till.
Tror ni att jag vill handla hos er igen när ni beter er så här!

DÅ kan chefen tänka sig att skicka väskan till Paris för inspektion.


Så där slutar det. Långt efter stängningstid.
Hela personalstyrkan står och väntar på att få gå hem. De hatar mig. Men jag kan inte bry mig mindre.
Imorgon ska jag hänga på låset för att lämna in väskan.

Ja, för det här är ta mej fan en prestigegrej!
Min väska ska till Paris, om det så är det sista jag gör.

I MÅL!

Daimen uteblev.
Istället blev det 12 km löpning. Visst får man väl kalla det löpning om man tar milen på 53min och 35 sekunder? Det är rekord. Sjukt bra!

Jag tror jag brås lite på mamma när hon var ung och träningstokig. Nu är hon bara ung.
TUR att jag inte brås för mycket på pappa. Då hade jag antagligen sprungit runt med röjsåg och stålhjälm.
Jag brås bara lite på honom, så när som på att jag gärna sitter och pratar högt med mig själv.

 

Springa hem från jobbet.
Ja inte från Uppsala alltså, utan från T-centralen.

7,5 km säger hitta.se att det är. På kartan ser det ut som världens längsta sträcka.

Känner jag mig själv rätt så kommer jag somna på tåget, vakna trött och nerdregglad för att sedan fejka fram symptom som skulle kunna vara en förkylning. Därefter springer jag till närmaste pressbyrå, köper en daim och sätter mig på tunnelbanan hem.

Men man vet ju aldrig.
Mirakel har hänt förr.

 

Har ni en tråkig vardag? Likaså helg? Vill ni krydda på tillvaron med något extra?

Kom till Lidingö och köp helg-tips. Endast 75 kronor per tips!

 

Vilken kväll på Berns!

Tack till Lindström & Schyffert som hade satt ihop en grym show.

 

Tack till mig och Håkan som visade var skåpet skulle stå när vi gick loss på Berns med våra dansmoves.

 

Extra tack till dig som glömde din femhundring i taxin så vi gick PLUS 250 spänn på att åka hem.

 

Stort tack!

I natt drömde jag att jag fyllde i en ansökan för att få köpa väskan Neverfull. Det kan bara betyda en sak. Om två veckor äger jag en.

Vad har hänt sen senaste blogg-uppdatering?
- Skickat in ansökan om SVT-ID kort.

Katt-a-strof.
TA MED FOTO. Stod det klart och tydligt på ansökan.
Jag tog ID-kort hos en fotograf.
200-onödiga-kronor.

Det minsta man kan begära för 200 spänn är väl att bilden ska vara någolunda bra?
Lite snygg, är det för mycket begärt?
Jag såg ta-mej-fan inte klok ut. Jag hade hellre valt ett gammal kort från tiden då jag hade tandställning eller inte uptäckt plattången.

Hundrafyra försök hjälpte inte. Jag valde den minst sämsta bilden.

När jag kommer till jobbet för att lämna in ansökan + foto. Ja då säger vakten att DOM ska ta foto GRATIS.

Jag var arg, trött och bedragen på 200 kronor.
2,5 glas vin - för att sätta in det i ett sammanhang som gör att summan blir lättare att förstå.

SMACK!

Bilden såg galen ut.
"Men håret står ju åt alla håll!!! Varför säger du inget?!?" skällde jag på vakten som var flintis.

Jag gav upp till slut.
På den slutgiltliga ID-bilden såg jag ut som en förymd fånge som hade blivit fångad av en stormvind tillsammans med Carola. En förymd fångde med döskalleörhängen.

Men det är lungt. Jag kommer nog inte ångra mig. Jag ska ju bara ha ID-kortet i si då där 10 år.


Nu ska jag göra min fin, mingla, dricka vin och betrakta min man som lagar middag till oss.
Han är en klippa.
Utan honom hade vi svultit ihjäl för läääääääääääänge sen!

 

Träna 2ggr i veckan i 12 veckor och få en present.
Utmaningen är över.
Jag har tränat MINST två gånger i veckan.

Vad blev belöningen från SATS?
Sats som förövrigt tar hutlösa 550 spänn i månaden för ett gymkort.

Ett rosa svettband.

Var är min Louis Vuitton väska?
Var är min middag på Riche?

Näe. Ett rosa svettband. Det var 24 timmar på gymmet värt.

Jag känner mig lurad och bedragen.

SNÅLJÅPAR!

Vet hut, Sats.
HUT!

Kollega säger till min sambo:
"Men Håkan, ska du bli pappa, för du är ju tillsammans med Frida? Jag tyckte hon såg lite rund ut."

Om man tänker på den fantastiska glädje som jag kände här om dagen när jag var autografskrivare. Då var det här motpolen.
Slå mig hellre med ett basebollträ i huvudet, än säg detta. Lite så kände jag.

Tack gode gud framkom det att jag var ihopbandad med en annan Frida - som ÄR med bulle.
Grattis till henne. Och Grattis till mig själv som kanske inte behöver lika lång tid att bearbete denna fruktansvärda händelse.

Appropå barn.

Har ni sett En unge i minuten?
Programmet som borde heta Nu-skrämmer-vi-skiten-ut-alla-kvinnor-på-bästa-sändningtid.
Vill media minska Sveriges befolkningsmängd?

Det sägs att en förlossning är vackert.

Få se nu.
- Mamman blir fet.
- Mamman måste strikt hålla sig från alla former av alkohol under sisådär 1,5 år.
- Mamman kan inte jobba, får därmed sämre pension och glömmer i stort sett bort vad hon jobbade med.

Kvinnan ska sen ligga naken på en scen framför ett halvt fotbollslag och skrika för sitt liv och inte veta om det är döden hon går till mötes, eller bara det där barnet som kommer smygröka och be henne dra åt helvete när han är 15 år.

När barnen ploppar ut får mamman och pappan en high five av barnskötaren.
Pappan?
Som på sin höjd har baddat mammans panna med en handduk.
Men BÅDA får samma cred.

Nej.
Jag blev lite feminist i detta nu.

Men detta är ju min högst subjektiva syn. Och jag har ingen anledning att ingå i någon debatt om detta.
Jag kanske själv sitter med en liten bebis som kräks ner min arm om några år - och tycker att det är jättevackert.

Man vet ju inte!

Men just nu vill jag hellre ha ett glas rödvin!