Idag pikar året!

En människa har idag, onsdag den 30:e april 2011, frågat mig om min autograf.

Tack, Alva 6 år.
Genom att skrika allt var du hade från förskolan att jag skulle ge dig min autograf, så förgyllde du min dag.
Jag fick mina 15 minutes of fame. Inte trodde väl jag att det skulle kännas så bra.

Sen att du trodde att jag var en kändis från Bolibompa, ja, det får du gott tro!


I. AM. FAMOUS.

Jag fick ett sms av mamma igår.
"Ring mig imorgon, för då är du ledig. Då kan vi prata"

Otroligt obehagligt.
Är jag ledig utan att jag vet om det? Har mamma information om mig som inte jag har?
Har hon kartlagt mitt liv? Pågår det någon spionverksamhet i Sköldinge?
En egen liten IB-affär, så som den Jan Guillou avslöjade.

Jag överväger att kontakta honom. För det här måste få ett slut.

Jag skulle vilja börja med att tacka bachelorette Frida Danielsson för det vackra namnet och för att väldigt många antagligen googlar på hennes namn och ramlar in på min blogg.

Jag är inte Frida Danielsson. Utan jag är Frida Danielsson.
Om ni förstår skillnanden?


Nu när läsarna har ökat fantastiskt mycket de senaste dagarna så borde jag passa på att sprida viktiga politiska budskap, protestera mot Gadaffis regim, vädja om att människor ska skänka pengar till röda korset eller varför inte vallfärda till Japan för att förinta radioaktiviteten.

Men det gör jag inte.

Istället vill jag lyfta fram hur mycket jag vill ha en Neverfull från LV.
Massor. Jätte. Kanon.
Vilken kvinna jag skulle bli.


                                    


Nej.
Inte samma Frida.

 

 

Skicka iväg er man/kvinna till ett land i krig.
Jäklar vad det gnistrar kärlek när den respektive kommer hem.

Och presenter får man också.
Jag fick antirynkkräm och granatsplitter.

Skojig kombination!

Libyen är kanon bra, det landet rekomenderar jag starkt!

Jag fick förövrigt en chock när jag såg hur många som har besökt min blogg.
303 personer, rekord för en enkel kvinna som mig.
Nästan så jag blev lite fuktig i ögat.

Men va fan kommenterar ingen för?
För att det är jobbigt?
Jag vet!

De är över nuuu, men jag kommer ihåg alla sekunder med dig... aaao aaaooo ööööver nuuuuuu!

Premiärmilen 2011 är över.
Tid: 59.39
Jättedåligt om man tänker på vad jag KAN prestera.
Jättebra om man tänker på att:
1. Det var första loppet i år.
2. Jag var bakis i lördags

Som vanligt så står jag där som ett barn vid start. Fryser. Snorig. Kissnödig. Jämt jämt jämt.
Jag förbannar mig att jag drog på mig TVÅ tröjor och sprang i. Jag trodde jag skulle koka ihjäl.

Sista kilometern överlevde jag genom att tänka på att min sambo står vid mållinjen och hejar på mig. Efter tvååå långa veckor så får jag vackert gallopera in i hans famn, med håret som fladdrar i vinden till musiken av Roxettes - It must have been love.

Så såg naturligtvis inte verkligenheten ut.
En snorig, flåsandes svetthög kom joggandes längs vägen. Utan varken musik eller leende på läpparna. Jag var säker på att jag skulle kräkas vid mållinjen.
Jag orkade knappt kolla åt Håkans håll. Jag hade inte riktigt energi nog att vrida på huvudet.

 

 

Men jag kom i mål.
Seröst. Ser jag inte ut som morsan på bilden nedan?

 

När vi kom hem till lägenheten säger min älskade sambo - vad har du på huvudet egentligen? Hittade du inget annat?
- Såg du inte det förren NU? frågar jag.
- Joo, men det kunde ju inte vara första jag sa efter två veckor....

Ändå rätt smart drag av min karl.

 

Nu har det hurtbullas färdigt för den här veckan.

Nu ska vi bli fulla för kärlekens skull.

Roxette - It Must Have Been Love

Roxette - It Must Have Been Love

Mitt löparpannband ser ut som en badmössa. I vissa vinkar det ut om att jag är en flintis med ett rosa bandage.

Jag ser inte riktigt klok ut. Men skit samma, det är skönt.

Jag är lite pirrig i magen. Tänk om jag får håll? Tänk om jag blir kissnödig precis innan starten?
Om två timmar går starten.

Att gå på fest nykter är en stor bedrift enligt mig. Speciellt om 99% av alla på festen inte kan svenska. Men ska man springa en mil, så är en proteindrink mer att rekommendera än en gin & tonic. Även om det sistnämna är betydligt mycket skojigare.


Jag blir alltid lite nervös när jag måste visa mina kunskaper i engelska. Nykter.
Svennebanan som jag är så är jag rädd att råka böja ett ord lite fel.


Men! Det gick ju kanon.... jag lyckades ta mig förbi den amerikanska hälsa-på-alla-hinderbanan utan problem.
TILLS jag stötte på en australiensare.


- Duuuiiooaaa liiiiiaaaaaaaajiik Niiiaaaac?
Jag stirrade förskräckt på mannan som om han kom från rymden och pratade ett utomjordiskt språk.
Vad fan sa han?
- Duuuiiooaaa liiiiaaaaaaaajiik Niiiaaaac?
Samma sak igen. Jag fattade ingeting. Jag tittade mig hjälplöst omkring efter tolk.
FYRA gånger var jag tvungen att fråga vad fan han egentligen sa.

Till slut sa han i slowmotion: DO YOU LIKE NICOLE.

Den enklaste frasen man kanske kan säga. Men har man en tallrik gröt i munnen så är det rätt svårt att urskillja vissa ord. I det är fallet alla ord.

Och varför frågar han ens om jag gillar Nicole? Det är min vän! Klart jag gör.


Hädan efter pratar jag hellre finanspolitik med en amerikan än vardagssnack med en australiensare.

Puss till alla amerikaner!

Flygresan från Jönköping till Bromma var nog en av alla händelser i mitt lilla liv som kommer vara extra värt att minnas.

Piloten såg ut att vara redo att flyga ett JAS 39 Gripen. Men istället hoppar vi in i ett plutteflygplan. Jag, politen och två tanter. Där satt vi. Alla tre passagerare. Redo att åka mot Stockholm.
Något säger mig att den här lilla flygresan på 45 minuter kostade bolaget mer än vad dom drog in i form av flygbiljetter.

Piloten säger: kan vi lägga din handväska här, vi behöver fördela tyngden lite i planet.
Som flygrädd vill man ju inte veta att en väska på 2 kilo kan betyda så mycket för jämnvikten.
- Var god andas åt höger om du sitter på vänster sida i gången.

- Jahopp, då kör vi då. Sa piloten. Startade flyget och körde mot Bromma. Han stängde inte ens dörren in till cockpit. Han tyckte det var mer social att ha den öppen.
Flygresan kändes lika okomplicerad som att ta bilen till Flen. Jahopp, då kör vi då!

Det är några saker som blir så påtagliga när jag flyger:
1. Jorden är en planet.
2. Det ÄR värt att åka med SJ ibland.
3. Dödsångest övergår snabbt till lyckorus efter att vi har landat säkert.

Imorgon kommer min rebell hem från Libyen. Åhhåå så jag längtar. Två långa veckor har passerat. Jag har städat och fixat och handlat mat. Jag brukar alltid handla mat lagom tills han kommer hem. Då tror han att det brukar vara fullt i kylen med god mat och grönsaker i alla dess färger.
Så är det inte. När Håkan är borta så lever jag på filmjölk och kaffe.

Imorgon får jag mat igen!

 

Och så var det där med Premiärmilen. Imorgon kl 14 går starten.

Jag har försökt att shoppa mig till motivation idag. Ett fint rosa löparpannband från peak blev det. Nu MÅSTE jag ju springa. Annars har jag köpt den i onödan. Fan.

 

Hoppas jag har ont i halsen imorgon.

 

 

Sista dagen på kursen. Jag kommer sakna mina kurskamerater. Det är lite som att vara på läger och träffa lägerkompisar. Om två veckor är sista lägertillfället.

Tänk att företaget ändå satsar på oss i form av utbildning. Varje kursdeltagare kostar 425 000 kr.
Det är en siffra helt tagen ur luften. Men det är onekligen mycket pengar.

Status då.
Fredag. Lön. Två dagar till premiärmilen.
Jag ska spara pengar. Och slå min egen tid på milen.

Önsketankar på hög nivå.

Jag undrar om jag ens kommer springa loppet.

 

 

 

Tataaa! Här har ni mig! Tillbaka i Jönköping. Del 3 av 4. Det är dags för att slänga i sig en frukost och sen sätta sig i skolbänken med mina kamrater för att blir smarta(re).

Vi hörs yo yo yo!

 

Jag har kommit av mig med att blogga. Men det kanske ni har förstått utan att jag ska behöva skriva det?

Veckan har varit lång - och gått jättesnabbt samtidigt. Jag har fått en hel del reporterpass och jag älskar verkligen det. Men hjärnan stänger av omvärlden och jag har bara jobb i huvudet. Jag kommer inte ens ihåg att höra av mig till min egen sambo.

Veckans beslut:
Har sålt kameran. Är numera en kameralös fotograf. Men har man knappt tid att smsa sin sambo så har man ännu mindre tid för foto på fritiden. Känns som rätt beslut. Och det bästa av allt: ångrar jag mig så är det ju bara att köpa en ny.
Veckans "bra jobbat":
Alla reporterpass OCH att jag inte har shoppat. Kassan till Londonresan ser bra ut. Vårgarderoben se upp!
Veckan helvete:
Balkongen ska renoveras kombinerat med att sambon är i Egypten, alternativt på väg till Libyen.
Jag har varit så jäkla arg på alla saker på balkongen så han förmodligen har det betydligt lugnare i ett inbördeskrig än hemma på Lidingö.
Världens största tunna, jag skojar inte. VÄRLDENS största tunna fylld med jord skulle bort. Sju hinkar. Upp och ned för trapporna. Ingen hiss här inte. Sen en påse till med 18 kg jord. Stolar. Krukor. TRALL.

För första gången i mitt liv så kände jag hornen i pannan. Dem finns alltså där.

Nu kom jag precis på att jag faktiskt HAR shoppat. Ett soffbord. Men det räknas inte. Det kan man ju inte ha på sig. Bara kläder räknas som shopping.


Bjuder på två inslag. Ett inför-inslag om bandyfinalen i Uppsala. Och ett inslag om historien Låt den rätte komma in, som har premiär på Stadsteatern.
Jag älskar mitt jobb.

 

 

Hej, minns ni mig? Grundaren till den här bloggen?

Jag har jobbat järnet i veckan och knappt hunnit facebooka, då är man upptagen.

Det är fredag. Och jag är vampyr reporter idag. De ni!

Jag förstår inte vad som har flugit i min Iphone. Ibland, ja det HAR hänt flera gånger nu, så får den minnesförlust och går tillbaka till den 1 januari 1970. Just nu säger den att klockan är halv fyra på morgonen.
Varför samma datum varje gång?
Sen när jag försöker förklara för telefonen att den ligger drygt 40 år fel, så blir den arg och plingar till på varje påminnelse som jag har ställt in den på mellan dagens datum och 1970. Det blir ju en del, även om jag inte haft den så fasligt länge.

Mystiskt.

Annars då? Jo, igår gick två par favoritskor bort. Gick bort? Vitsigt!
Klackarna tackade för sig och det ena paret låter som två maracas när man går. Det var bara att inse att de hade gjort sitt.

Två par skor mindre är katastof. Så dagens lunch-uppdrag blev att införskaffa två par nya.

Kraven var:
- Minst ETT par ska vara utan klack
- Jag ska helst kunna jobba i båda skorna.

Resultetet blev följande:

Jag lyckades kanske inte helt.
Men jag kom en god bit på väg. Jag SKULLE ju kunna jobba i de rosa skorna, om jag byter till ett jobb där jag bara sitter ner hela dagarna.

Det har jag därmot inga planer på.