Ibland känner man sig som Mr Bean.
Till exempel i fredags när jag åkte tåg mellan Uppsala och Stockholm.

Som vanligt är tåget överfullt med människor.
För att jag ska slippa den värsta folkmassan så gör jag ett försök att ta mig
från vagn 2 till vagn 1.
På det här tåget är det två glasdörrar som man måste passera för att ta sig mellan vagnarna.
För att glasdörrarna ska öppnas så måste man föra handen framför glasrutan. Nästan
som om man "vinkar" framför rutan.

Som bilderna nedan visar.

 

Så jag gör som man ska.
Jag vinkar. Och vinkar.
Och vinkar.
Men självklart så öppnar sig dörrjävlarna inte.

Passagerarna på andra sidan sitter och tittar på mig och undrar säkerligen
vem jag vinkar åt.
Jag känner mig urfåning när jag står där och vinkar åt någon
som inte finns.
Dörren vägrar öppna sig, så jag får ge upp och sätta mig ner på golvet istället.

Där sitter jag och låtsas som om jag inte bryr mig - medan jag i själva verket
tycker att hela situationen är en aningen pinsam.